Cancer

Med sina tentakler sprider den sig i min kropp

Äter upp mig inne från med sin hunger

Hänsynslöst tar den över mitt liv

Och njuter av varje tugga

Fångad

Jag är fångad i min egna kropp

Försöker bryta mig ut

Kan bara se ut och längta

Längta tills den dagen då min själ släpps fri

Fri för alltid

 

Njuter

Mitt hjärta slår mjukt

Mjuka slag mot min bröstkorg

Blodet rinner ljudlöst genom mina ådror

Så som en stilla bäck i daggtäckt gryning

Mitt sinne är lugnt och avslappnat

Lugnt och bekvämt i sin livssituation

Just nu njuter jag av att bo i min kropp

Njuter av att leva

Leva för stunden

Tar vara på den

För snart vänder det

Räds

Jag räds dig inte

Du skrämmer mig inte

Det har du aldrig gjort

Dom flesta är så rädda för dig

Inte jag

Jag skulle kunna se dig i ögonen och säga

Välkommen

Jag räds din motsats

Det som kallas livet

 

Våga

Det gäller bara att våga

Våga släppa taget

Falla

Modet att våga falla

Låta döden fånga upp mig i sin famn

En famn som aldrig kommer att släppa tag om mig

För alltid bli omhållen

 

 

 

 

Dömd att leva

Jag straffar mig själv för att bli av med den inre smärtan.

Ångesten.

Jag skadar mig själv genom att misshandla min kropp.

Det bedövar mig för stunden.

Men sedan är jag tillbaka till den hemska verkligheten.

Verkligheten som jag inte vill leva i.

Varför håller jag mig kvar?

Eller är det livet som håller kvar mig?

 

 

Försvunnen frihet

Jag skriker att få bli lämnad ifred.

Blir kvävd av er.

Jag sover bort tiden så den skall gå snabbare.

Enda sättet att få vara ifred.

Önskan att få sova för alltid finns ändå där någonstans.

Bara vara för mig själv.

Att hinna andas. Utan alla runt omkring som skall ha hjälp.

Jag har lust att skrika att jag vill inte ha er i mitt liv längre.

Jag vill inte ha någon att ta ansvar för.

Jag har nog med mig själv.

Men ändå, så blir det ännu en att ta ansvar för.

Jag orkar inte.

Jag sträcker mig efter friheten.

Men den finns inte längre där.

Ler och säger att jag gärna hjälper till.

Men inombords ekar mitt skrik.

Försvinn ur mitt liv.

Tysta skrik

Jag skriker

Men ingen hör

Det är inuti mig själv som jag skriker

Hela kroppen håller på att falla sönder

Men skalet håller fasaden uppe

Hur länge skall jag orka hålla i hop fogarna

Den dagen dom spricker finns det inget kvar av mig

Jag fortsätter mina tysta skrik

En dag kommer dom att eka

Eka mellan hav och land

Men ingen kommer höra dom

När jag andas

Mina lungor rör sig

Jag försöker inte andas

Andningen är det som gör att man hålls vid liv

Om jag inte andas så borde jag inte känna

Känna att jag lever

Mitt i livet

Blickar ut

Tomt

Inget att njuta av

Inget att glädjas åt

Allt är som vanligt

Svart och mörkt

Inget tycks hjälpa

Tittar bakåt

Ännu mörkare

Står i mitten av livet

Och önskar att det vore slut



 

Längtan

Jag saknar mina älskade.

Dom som lämnat mig ensam kvar.

Jag vill så gärna gå dit dom är.

Men är för feg för att ta steget.

Vet inte äns om det är rätt väg till dom.

Jag läntar tills den dagen kommer då jag får gå till dom.

Aldrig mer behöva vara ensam.

Alltid vara älskad.

Alltid vara lycklig.

Demon

Äcklas av hans druckna andedräkt

Som en demon håller det mig med sina klor

Äter sig sakta genom min tomma själ

Jag låter det bero

Help I´m alive

Flyter med

Just nu flyter jag bara med strömmen.

Orkar inget annat.

Tomma kyssar

Du kysser mig

Jag känner inget

Känslorna har försvunnit

Men ändå så lever jag kvar

Låter liver rulla på medans jag står brevid

Jag vet inte vad jag känner

Har tappat all känsel

Är som en levande död

Jag försöker känna något

Men det är lika tomt som jag

Jag saknar dig mindre och mindre

jag går i vinterskor på hösten
alltid förberedd för storm
jag kan tänka tills det knappt finns nått kvar
jag har känslor utan uppehåll
jag har förlorat en tävling
men vunnit ett val
har bestämt att stå helt utanför det där som jag blir ledsen av

och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
när jag träffar gamla vänner
har jag ingenting att säga dem
dem ställer för många frågor
och jag, jag bidrar inte med nått
och jag kan ångra det lilla jag säger
eller dra ett allvarligt skämt
jag tycker mig höra mig vad dom tänker;

"är hon sådär jämnt?"
och jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag

jag kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår
jag kan offra allt jag har för ingenting
ja, jag sträcker mig så långt det går
men jag behöver dig, kom hit och rör om
jag behöver nått att skriva om

jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre
jag har glömt dig en vacker dag
jag saknar dig mindre och mindre
det kommer annat mellan och det är bra
jag saknar dig mindre och mindre....

Lät du henne komma närmre

Jag ville mötas nånstans nere på djupet
jag har varit där förut och jag är inte rädd
dina ögon ändrar färg i ljuset
men dom kan titta nu, jag är beredd

Lät du henne komma närmre
var hon vackrare än mig
det finns dagar som jag tänker
mer på henne än på dig
jag går bredvid men halkar efter
jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken
men det är inte mig du ser
den här platsen är nån annans och jag måste hitta ut
hur ska man älska nån som har älskat nån förut

Jag minns så väl hur hon blev presenterad
men det var jag som lät henne komma in
och jag har försökt att ge dig hela skulden
fast jag innerst inne vet att den är min

Vi står på gatan, bryter meningar i mörkret
utanför stadens finaste hotell
och dina händer ber mig sova över
som ett sätt att säga – tack för ikväll

Lät du henne komma närmre,

Vissa stunder kan det kännas ensamt
om du undrar vad jag tänker på
så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
som om hon skulle försvinna då

Vi talar sällan högt om våran framtid
vi talar aldrig högt om det vi har
dina drömmar blir allt svårare att se nu
och mina finns snart inte längre kvar

Lät du henne komma närmre

Sakta

Jag skulle vilja göra som mina tankar

Flyta iväg

Bort från allt

Få vara som alla andra en stund

Få slippa känna ångest

Ångesten som sätter sina klor i min rygg och drar mig sakta ner

Livet rinner ur mig

Ingen som kan stoppa det

Ingen ser det

Sakta dör jag, bit för bit

Sakta tynar jag bort

En dag kommer det inte finnas något kvar

Ett skal

Ett tomt skal, utan liv

Ont måste

Du gör det utan att tänka på det

Det sker med automatik

För dom flesta så känns det inte äns

Det är först när du inte får det du kommer på att du måste ha det

Syre

Att andas

Att dra dom där andetagen för att kunna leva

Varje andetag jag tar är tomt

Tomt på liv

Det är som ett ont måste

Saknad, älskad

Sluter ögonen

Känner lukten

Känner känslan

Öppnar ögonen

Allt är borta

Tårarna svider

Vill inte gråta

Gråta över en förlorad mamma

Saknaden är enorm

Det gör så ont

Fortfarande efter nästan 20 år

Kan fortfarande känna hennes lukt

Se hennes leende

Tiden läker alla sår

Men ärren kommer alltid finns där

Ord

Några bokstäver

Betydelselösa om dom inte är sammansatta

Läser

Inser att jag är ensamnare än jag trott

Känner mig utanför

Bara för ett par ords skull

Lika betydelselösa som mig om dom inte har någon i jämte sig

Liv

Jag drog ett djupt andetag och fylldes med liv.

Något som jag inte känt på evigheter.

Kanske det äntligen skall vända nu. 

Kanske skall jag få tillbaka meningen med att leva.

Kanske är det livet som börjar nu.

Kanske är det äntligen min tur att få livet tillbaka.

Kanske, ja det är just det som är frågan....

Sanna lögner

Jag vill bara segla iväg. Från allt.

Bara få lämna livet bakom sig.

Tysta skrik.

Tomma andetag.

Torra tårar.

Osynliga ärr.

Sorgligt leende.

Så lever jag, i en stor lögn.

Ingen vet egentligen vad jag känner.

Jag håller krampaktigt kvar i min mask. Ingen får se mitt sanna jag.

Jag har bekommit en mästare på att få omvärlden tro det jag vill att dom skall tro.

Att min lögn är sann.

Hatar livet

Jag orkar ingen ting. Exploderar för minsta lilla grej. Har lust att bara lägga mig ner och dö.

FAN!

Inget är roligt längre. Inte ens det som jag brukar älska. Hatar alla och allt.

Det är så jävla nära nu. Lättaste vägen är den förbjudna.

Egoistiskt att ta sitt liv säger dom som lever. Men för den som gör det finns verkligen ingen annan utväg. Man har fanemej testat allt. Men vad fan skall man göra när man blir groteskt torterad hela tiden.

Så känns livet för mig. Det hade verkligen varit så mycket lättar om man blivit tillfångatagen och torterad. Då kan folk åtminstone förstått. Men nu fattar ingen.

Tänk på din dotter säger folk. Men jag orkar för helvete inte tänka på henne, orkar inte med ungen.

Satan vilken skit förälder man är. Kan inte äns känna glädje för sitt barn. Utan bara känna sig fången och dömd till ett liv i helvetet.

Varför

Jag är så trött.
Trött på att det hela tiden skall hända saker i mitt liv som gör att jag bara åker längre och längre ner i kvicksanden.
Varför kan inte jag ha ett normalt lugnt liv.
Varför skall all skit hända runt mig?
Kan inte den så kallade Guden låta mig vara i fred.
Varför skall han ha mig som sin nya sonare för människans synder.
I bland undrar jag om det är värt att kämpa sig fram varje dag för att sedan åka på nya smällar.
Hade det inte varit skönare att bara få slippa all plåga.
Allt som jag hade genomgått innan jag fyllde 20 har dom flesta inte äns hunnit med på en hel livstid.
Nu, nästan 20 år senare igen så orkar jag inte längre.
Vill inte hålla på att plåga mig själv med att överleva.
Vad för mening har jag med mitt liv egentligen?
Vem lever man för?
Och framför allt, varför.
Varför är alltid den stora frågan.

Mod

I bland önskar jag att jag hade mod till att våga leva.

Tänk

Tänk

att bara få dö

Inte ha några måsten

Inte behöva stå ut med sig själv

Tänk

Ja, tänk